Här viskar träden om tider som flytt
Det var här dom bodde, "Pôjka i Böja" , men byn heter egentligen Skogatorp och ligger några kilometer väster om Böja by.
Böja, en liten by med en fin liten kyrka och några fåtal stugor och villor. Lägg märke till hur fint den lilla kyrkan smälter in i naturen där borta vid norra Billingskanten
Det finns inga fotspår kvar efter "Böja-pöjka"; det finns heller inga historieböcker om dem. Men minnena är desto fler och någonstans finns framför allt Bertil Svenssons välkända film. Den lilla gården, där uppe i Skogatorp är också intakt. Det var ju här Emil, Henning och Rikard tillbringade sina dagar. Jorden finns också kvar.
Den jord där oxar plöjde och valkiga nävar grävde. Och stengärdsgårdarna som blivit mossbelupna. Den trolska skogen har fått ytterligare några år på nacken. Den som ger sig tid att stanna upp och lyssna till stillheten kan höra träden viska om tider som flytt. Om tider då grannens Maja och torparns Erik smygkösstes borta i gläntan.
Kanske blir det ny folkvandring till detta Skogatorp nu när vi skriver om platsen för detta märkliga, platsen där de tre Anderssons-pojkarna levde. Åk förbi Böja, ungefär halvmilen mot Mariestad finns en skylt; "Dyrenäs": Följ den vägen tills den delar sig, åk sedan "Stickvägen 2" och du hamnar i en annan värld än den stressiga, byråkratiska och många gånger hårda kalla värld du eljest lever i.
Det var vår den dag Leiif "Broddetorpar'n" och jag letade oss upp till Skogatorp. Något nyvaknat gult och vitt lyste mot oss från dikeskanten. En härlig dag då naturen vaknade till liv, sträckte på sig, gäspade och sa; "äntligen våååår"!
Vi knackade på dörren till en röd liten 1800-talsstuga och fick en pratstund med förre sågverksarbetaren John Adolfsson. John kände allt till bröderna Andersson även om han inte bott i Skogatorp mer än drygt 25-tal år.
- Här i Böja dog väl egentligen det mesta med sågverket.
Förr fanns både hantverkare, affär och annat här i trakten. Nu tillhör vi Mariestads kommun, vi i Skogatorp, men Böja by tillhör Skövde, Vi har Mariestads riktnummer på telefonen och postkontoret i Mariestad.
Däremot har vi sociala servicen i Skövde som även sköter sophämtningen. Böja bys telefoner har dock Skaras riktnummer!
Ja så kan det vara i nådens år 1988, ni hängde väl med i Johns uttalande ... ? Inte lätt bo på landet alla gånger inte.
Den jord där oxar plöjde och valkiga nävar grävde. Och stengärdsgårdarna som blivit mossbelupna. Den trolska skogen har fått ytterligare några år på nacken. Den som ger sig tid att stanna upp och lyssna till stillheten kan höra träden viska om tider som flytt. Om tider då grannens Maja och torparns Erik smygkösstes borta i gläntan.
Kanske blir det ny folkvandring till detta Skogatorp nu när vi skriver om platsen för detta märkliga, platsen där de tre Anderssons-pojkarna levde. Åk förbi Böja, ungefär halvmilen mot Mariestad finns en skylt; "Dyrenäs": Följ den vägen tills den delar sig, åk sedan "Stickvägen 2" och du hamnar i en annan värld än den stressiga, byråkratiska och många gånger hårda kalla värld du eljest lever i.
Det var vår den dag Leiif "Broddetorpar'n" och jag letade oss upp till Skogatorp. Något nyvaknat gult och vitt lyste mot oss från dikeskanten. En härlig dag då naturen vaknade till liv, sträckte på sig, gäspade och sa; "äntligen våååår"!
Vi knackade på dörren till en röd liten 1800-talsstuga och fick en pratstund med förre sågverksarbetaren John Adolfsson. John kände allt till bröderna Andersson även om han inte bott i Skogatorp mer än drygt 25-tal år.
- Här i Böja dog väl egentligen det mesta med sågverket.
Förr fanns både hantverkare, affär och annat här i trakten. Nu tillhör vi Mariestads kommun, vi i Skogatorp, men Böja by tillhör Skövde, Vi har Mariestads riktnummer på telefonen och postkontoret i Mariestad.
Däremot har vi sociala servicen i Skövde som även sköter sophämtningen. Böja bys telefoner har dock Skaras riktnummer!
Ja så kan det vara i nådens år 1988, ni hängde väl med i Johns uttalande ... ? Inte lätt bo på landet alla gånger inte.
Oxarna var brödernas kanske bästa hjälpreda i det dagliga arbetet, då kom det här redskapet, ox-oket, väl till pass.
John Adolfsson var granne med Böja-pöjka, Självklart har han sett filmen också.
- Emil och Henning dog i "asiaten" på vintern, i slutet av 50-talet. De dog inom loppet aven vecka. Den äldste, Rikard, försökte klara sig själv efter bästa förmåga men ensam hade han det säkert inte för roligt. Saknaden av bröderna var säkert mycket stor, tror John.
En annan granne till bröderna var Ingegerd Andersson i Mariestad.
- Jag växte upp som barn i stugan intill och har köpt brödernas stuga som torpställe, berättar hon.
Ingegerd minns bröderna mycket väl. Henning och Emil dog 1958 medan Rikard gick bort 1961.
- Det var svårt för Rikard att vara ensam. Jag minns hur han grät när djuren leddes ut till bilen för att transporteras till slakten. Rikard blev 89 år. Han kallade alltid sina bröder för "pöjka" trots att dom var över 80 år.
Den lilla gården var brödernas föräldrahem. I sin ungdoms dagar försörjde de sig som drängar runt om i Vadsbo. När mamman dog flyttade trion hem till Skogatorp. Några längre utflykter hann de aldrig göra. Som längst i hela sitt liv hade de varit i Skara! Annat det än vår tids årliga resor till Rhodos, Mallorca och Kanarieöarna ... Jag har sett filmen om "pöjka" minst ett tiotal gånger och det är lika roligt varje gång, tycker Ingegerd.
Tänk om Ingegerd kunde göra slag i saken. Eller om Norra Billings hembygdsförening kunde hjälpa henne med att skriva ner något om Böja och de märkliga bröderna i den sagolikt vackra Skogatorpsbyn.
En by som vår Fader tycks ha stoppat in i ett av Billingens mest paradisiska områden. Den syns inte från stora vägen, inte från den gamla heller. Man måste åka ett skapligt stycke och en bit in i skogen.
- De där gubbarna var väldigt intressanta. De visste kanske inte så mycket om den stora världen, utanför Vadsbo, Skogatorp och Böja. Men det de visste det visste de och det de kunde det kunde de ordentligt. Bröderna var mycket lyckliga människor där inne i skogen, även om det var knapert med det ekonomiska. De hade sina kor, sina oxar, grisar och höns. Gick till fots in till Mariestad och åkte vintertid spark ned till affären. Ibland tog de bussen in till stan, men den yngste stannade alltid hemma för att hålla kaffehurran varm när bröderna kom hem, berättar Ingegerd Andersson och tillägger:
- De nöjde sig med litet och gladde sig över mycket, att djuren var friska och att potatisen växte. Korna gick "på skogen" där även mina föräldrar hade sina djur. På "mörna" hördes kornas bjällror från skogen. På bjällrornas ljud kunde korna identifieras. Även om korna inte syntes hörde man på bjällrorna vems korna var, minns hon.
Till sist citerar vi John Adolfsson, han som bor i Skogatorp året runt och gjort det sedan 1960-talet:
- Det kommer gröna vågor till och från, men det blir ändå aldrig som förr.
Man förstår att John vill bo kvar så länge han orkar och kan.
- Emil och Henning dog i "asiaten" på vintern, i slutet av 50-talet. De dog inom loppet aven vecka. Den äldste, Rikard, försökte klara sig själv efter bästa förmåga men ensam hade han det säkert inte för roligt. Saknaden av bröderna var säkert mycket stor, tror John.
En annan granne till bröderna var Ingegerd Andersson i Mariestad.
- Jag växte upp som barn i stugan intill och har köpt brödernas stuga som torpställe, berättar hon.
Ingegerd minns bröderna mycket väl. Henning och Emil dog 1958 medan Rikard gick bort 1961.
- Det var svårt för Rikard att vara ensam. Jag minns hur han grät när djuren leddes ut till bilen för att transporteras till slakten. Rikard blev 89 år. Han kallade alltid sina bröder för "pöjka" trots att dom var över 80 år.
Den lilla gården var brödernas föräldrahem. I sin ungdoms dagar försörjde de sig som drängar runt om i Vadsbo. När mamman dog flyttade trion hem till Skogatorp. Några längre utflykter hann de aldrig göra. Som längst i hela sitt liv hade de varit i Skara! Annat det än vår tids årliga resor till Rhodos, Mallorca och Kanarieöarna ... Jag har sett filmen om "pöjka" minst ett tiotal gånger och det är lika roligt varje gång, tycker Ingegerd.
Tänk om Ingegerd kunde göra slag i saken. Eller om Norra Billings hembygdsförening kunde hjälpa henne med att skriva ner något om Böja och de märkliga bröderna i den sagolikt vackra Skogatorpsbyn.
En by som vår Fader tycks ha stoppat in i ett av Billingens mest paradisiska områden. Den syns inte från stora vägen, inte från den gamla heller. Man måste åka ett skapligt stycke och en bit in i skogen.
- De där gubbarna var väldigt intressanta. De visste kanske inte så mycket om den stora världen, utanför Vadsbo, Skogatorp och Böja. Men det de visste det visste de och det de kunde det kunde de ordentligt. Bröderna var mycket lyckliga människor där inne i skogen, även om det var knapert med det ekonomiska. De hade sina kor, sina oxar, grisar och höns. Gick till fots in till Mariestad och åkte vintertid spark ned till affären. Ibland tog de bussen in till stan, men den yngste stannade alltid hemma för att hålla kaffehurran varm när bröderna kom hem, berättar Ingegerd Andersson och tillägger:
- De nöjde sig med litet och gladde sig över mycket, att djuren var friska och att potatisen växte. Korna gick "på skogen" där även mina föräldrar hade sina djur. På "mörna" hördes kornas bjällror från skogen. På bjällrornas ljud kunde korna identifieras. Även om korna inte syntes hörde man på bjällrorna vems korna var, minns hon.
Till sist citerar vi John Adolfsson, han som bor i Skogatorp året runt och gjort det sedan 1960-talet:
- Det kommer gröna vågor till och från, men det blir ändå aldrig som förr.
Man förstår att John vill bo kvar så länge han orkar och kan.
