För brand bevare Gud var stad och land
Den här välutrustade brandkåren är pärland bland många pärlor i det museum som håller på att iordningställas i brandstationen. Man kan ju tänka sig synen när styrkan ryckte ut över gator och torg
En typisk kask modell Ä. Tål även att jämföras med de kaskar lagens väktare utrustades med.
Tänk om gamla brandsprutor och brandkärror kunde tala.
Tänk om det stora larmskåpet som fanns i gamla brandstationen längst upp på Långgatan kunde tala. Ja, tänk om de stolta brandmännen på de gamla korten plötsligt började berätta om den tid som var.
Det är synd om brandväsendet i Skövde. Det finns nämligen ingen riktig plats för brandkårsmuseum. Nu tvingas man efter bästa förmåga "trolla" fram ett museum i de djupa källarvalven. I brist på bröd ...
I brandstationens källare pågår som bäst sammanställningen av ett museum.
Karl-Axel Gustavsson dök upp med ett par figursydda befälskappor under vårt besök. "Gustav" hade dessutom en hel del att berätta om diverse prylar som användes under hans tid vid brandstationen.
- 1939-1969 var jag vid brandkåren här i stan, berättade Karl-Axel Gustavsson. De här kapporna är ungefär 50 år gamla och jag kan lika gärna lämna dem till vårt museum som att ha kapporna liggandes hemma.
Han sa vidare att vagnparken på 40-talet bestod av "1 Cheva och 2 Tidaholmare" . Varje brandman vet förstås vad detta innebär. Alla vet väl hur en "brand-Cheva" och "Tidaholmare" såg ut. Eller?
Men innan brandväsendet blev så modernt att det började rycka ut med hjälp av hästkrafter under motorhuven gällde det att springandes, eller med fyrbenta "Brunte" snabbt ta sig ut till brandplatserna. Ytterligare bakåt i tiden var det nattväktare som vakade över stadens befolkning. Alla nattens timmar ropade nattväktaren, i varje gathörn!
"För eld och brand och fiendes hand bevare Gud var stad och land." Efter den ramsan utropades hur mycket klockan var slagen i kyrktornet.
Inledningsvis nämnde vi trångboddheten i den nuvarande brandstationen. Men då skulle ni varit med på 1800-talet, ungefär för drygt 100 år sedan! Då fick man nöja sig med spruthuset vid Sandtorget, det lilla huset där vi senare handlade en massa go fesk av feskhandiare Jansson. Numera håller Turistbyrån till där.
I spruthuset förvarades sprutor som dessvärre inte kunde användas kalla vintrar. Vid en stor brand vintern 1867 var spruthuset översnöat. Sprutorna var bottenfrusna. Dessutom var vattenledningen "avstängd i anseende till vintern"! Med hinkar, fyllda ur brunnarna, rusade dock frivilliga snabbt till. Innan stadens brandsprutor skottats fram och tinats upp var elden släckt.
Vi ska förstås inte skriva så mycket här om den förödande stadsbranden 1759. Den delen överlåter vi till museet att ta hand om. Men visst förefaller en sådan brasa otrolig i dag, nästan 250 år senare. En hel stad jämnades med marken sånär som på några enstaka byggnader.
Apropå bränder och andra olyckliga händelser får man en liten men dock vink om vilka förändringar som skett genom tiderna när det gäller brandmännens utrustning. Vad tror ni till exempel "Gustav", "Brand-Pelle" och de andra pojkarna hade när Dahlins-branden utbröt den där heta sommardagen 1953? För att inte tala om resurserna när Karlssons verkstad eldhärjades 1919. Ridhusbranden 1947 var däremot något enklare, om man nu kan tala om "enkelt" i dessa sammanhang.
- Ordet rökdykare var knappast påtänkt när jag började vid brandkåren, menade Karl-Axel Gustavsson. '
Den fina gamla brandvagnen här intill har förstås sin särskilda historia. 1930 såldes den till Frösve kommun av Skövde kommun. Senare inköptes den av Sten Beckman på Sörbylund och hamnade i kyrkstallet vid Frösve kyrka. Det var vice brandchefen, Lars-Edvin Larsson, som såg till att den återställdes till Skövde brandstation. Numera är den en pärla bland pärlor i museet. Frågan är bara hur man någonsin ska kunna få ut den genom den smala dörren i källarmuseet. . . .
Gamla pumpverk, gamla brandposter, larm skåp, brandhinkar , hjälmar, brandsprutor modell Ä, kort, en brandtelegraf från 1927 och en hel del annat spännande har Ingbert och Fredriksson lyckats samla in. Bildserien från Gustaf Adolf Napoleon Petterssons begravning manar till eftertanke. Han stupade på sin post, står det i texten till bilderna.
- Vi räknar även med att klä upp några skyltdockor i gamla uniformer, avslöjar Hans Ingbert som för övrigt själv lär sig mer och mer om det gamla brandväsendet, tack vare pensionerade kolleger. Veteranerna har förstås en hel del att minnas tillsammans när de träffas en gång i månaden.
- Tänk ändå hur det var på 40-talet. När larmet gick i gamla brandstationen fick man springa runt i huset och väcka kollegerna i deras lägenheter. De bodde ju med sina familjer i brandstationen, berättar "Gustav", en av de veteraner till brandmän som efter bästa förmåga bidrar till att museet blir verklighet.
Såvitt man kan förstå var det minsann inga "halva pöjkar " som vakade över vår stad och bygd innan Lasse, Inge, KarlFredrik, Birger, Owe, Hans, Ingvar, Dag, Roland, Thomas och alla de andra tog över. Man kan förstå att gammal och ung ser upp till och respekterar varandra.
- De var fantastiska när man tänker efter, fastslår en av de unga på brandstationen.
Utan tvekan var "de" det, men dagens brandmän är inte dåliga de heller.
Tänk om det stora larmskåpet som fanns i gamla brandstationen längst upp på Långgatan kunde tala. Ja, tänk om de stolta brandmännen på de gamla korten plötsligt började berätta om den tid som var.
Det är synd om brandväsendet i Skövde. Det finns nämligen ingen riktig plats för brandkårsmuseum. Nu tvingas man efter bästa förmåga "trolla" fram ett museum i de djupa källarvalven. I brist på bröd ...
I brandstationens källare pågår som bäst sammanställningen av ett museum.
Karl-Axel Gustavsson dök upp med ett par figursydda befälskappor under vårt besök. "Gustav" hade dessutom en hel del att berätta om diverse prylar som användes under hans tid vid brandstationen.
- 1939-1969 var jag vid brandkåren här i stan, berättade Karl-Axel Gustavsson. De här kapporna är ungefär 50 år gamla och jag kan lika gärna lämna dem till vårt museum som att ha kapporna liggandes hemma.
Han sa vidare att vagnparken på 40-talet bestod av "1 Cheva och 2 Tidaholmare" . Varje brandman vet förstås vad detta innebär. Alla vet väl hur en "brand-Cheva" och "Tidaholmare" såg ut. Eller?
Men innan brandväsendet blev så modernt att det började rycka ut med hjälp av hästkrafter under motorhuven gällde det att springandes, eller med fyrbenta "Brunte" snabbt ta sig ut till brandplatserna. Ytterligare bakåt i tiden var det nattväktare som vakade över stadens befolkning. Alla nattens timmar ropade nattväktaren, i varje gathörn!
"För eld och brand och fiendes hand bevare Gud var stad och land." Efter den ramsan utropades hur mycket klockan var slagen i kyrktornet.
Inledningsvis nämnde vi trångboddheten i den nuvarande brandstationen. Men då skulle ni varit med på 1800-talet, ungefär för drygt 100 år sedan! Då fick man nöja sig med spruthuset vid Sandtorget, det lilla huset där vi senare handlade en massa go fesk av feskhandiare Jansson. Numera håller Turistbyrån till där.
I spruthuset förvarades sprutor som dessvärre inte kunde användas kalla vintrar. Vid en stor brand vintern 1867 var spruthuset översnöat. Sprutorna var bottenfrusna. Dessutom var vattenledningen "avstängd i anseende till vintern"! Med hinkar, fyllda ur brunnarna, rusade dock frivilliga snabbt till. Innan stadens brandsprutor skottats fram och tinats upp var elden släckt.
Vi ska förstås inte skriva så mycket här om den förödande stadsbranden 1759. Den delen överlåter vi till museet att ta hand om. Men visst förefaller en sådan brasa otrolig i dag, nästan 250 år senare. En hel stad jämnades med marken sånär som på några enstaka byggnader.
Apropå bränder och andra olyckliga händelser får man en liten men dock vink om vilka förändringar som skett genom tiderna när det gäller brandmännens utrustning. Vad tror ni till exempel "Gustav", "Brand-Pelle" och de andra pojkarna hade när Dahlins-branden utbröt den där heta sommardagen 1953? För att inte tala om resurserna när Karlssons verkstad eldhärjades 1919. Ridhusbranden 1947 var däremot något enklare, om man nu kan tala om "enkelt" i dessa sammanhang.
- Ordet rökdykare var knappast påtänkt när jag började vid brandkåren, menade Karl-Axel Gustavsson. '
Den fina gamla brandvagnen här intill har förstås sin särskilda historia. 1930 såldes den till Frösve kommun av Skövde kommun. Senare inköptes den av Sten Beckman på Sörbylund och hamnade i kyrkstallet vid Frösve kyrka. Det var vice brandchefen, Lars-Edvin Larsson, som såg till att den återställdes till Skövde brandstation. Numera är den en pärla bland pärlor i museet. Frågan är bara hur man någonsin ska kunna få ut den genom den smala dörren i källarmuseet. . . .
Gamla pumpverk, gamla brandposter, larm skåp, brandhinkar , hjälmar, brandsprutor modell Ä, kort, en brandtelegraf från 1927 och en hel del annat spännande har Ingbert och Fredriksson lyckats samla in. Bildserien från Gustaf Adolf Napoleon Petterssons begravning manar till eftertanke. Han stupade på sin post, står det i texten till bilderna.
- Vi räknar även med att klä upp några skyltdockor i gamla uniformer, avslöjar Hans Ingbert som för övrigt själv lär sig mer och mer om det gamla brandväsendet, tack vare pensionerade kolleger. Veteranerna har förstås en hel del att minnas tillsammans när de träffas en gång i månaden.
- Tänk ändå hur det var på 40-talet. När larmet gick i gamla brandstationen fick man springa runt i huset och väcka kollegerna i deras lägenheter. De bodde ju med sina familjer i brandstationen, berättar "Gustav", en av de veteraner till brandmän som efter bästa förmåga bidrar till att museet blir verklighet.
Såvitt man kan förstå var det minsann inga "halva pöjkar " som vakade över vår stad och bygd innan Lasse, Inge, KarlFredrik, Birger, Owe, Hans, Ingvar, Dag, Roland, Thomas och alla de andra tog över. Man kan förstå att gammal och ung ser upp till och respekterar varandra.
- De var fantastiska när man tänker efter, fastslår en av de unga på brandstationen.
Utan tvekan var "de" det, men dagens brandmän är inte dåliga de heller.