Här avlöste
avrättningarna varandra
avrättningarna varandra
Om ni hade minsta aning om vilka uschligheter som utspelats på gamla vägen över Billingen i trakterna kring Ljungstorp. Inte för inte hittar man träkors och galgar lite här och var. Och inte för inte kraxar väl kråkorna om olyckliga förebud månklara nätter.
Ni har kanske aldrig hört talas om avrättningar, rånöverfall och stenkastningar i denna trakt. Egentligen borde vi väl inte erinra om sådana här hemskheter men hur det nu var så träffade vi Alf Brage, en gång skövdebo, numera mer ljungstorpare än skarabo, men framför allt bygdeforskare. Och Alf var förstås inte sen att berätta.
_ Egentligen är det ofattbart att det var så ruskigt i denna ljuvligt fina bygd. Men det torde vara få trakter i Billingebygden som är så sägenomspunna och så fulla av mystik och spänning, som just området kring Ljungstorp och Valle, menade Alf och berättade bland annat om sista avrättningen på Ljungstorps galgbacke. Det var Claes Furberg som avrättades för att ha dränkt sin havande fästmö, Maria Andersdotter från Lerdala. Hon dränktes vid Kungsbron i Höjentorp.
Ni har kanske aldrig hört talas om avrättningar, rånöverfall och stenkastningar i denna trakt. Egentligen borde vi väl inte erinra om sådana här hemskheter men hur det nu var så träffade vi Alf Brage, en gång skövdebo, numera mer ljungstorpare än skarabo, men framför allt bygdeforskare. Och Alf var förstås inte sen att berätta.
_ Egentligen är det ofattbart att det var så ruskigt i denna ljuvligt fina bygd. Men det torde vara få trakter i Billingebygden som är så sägenomspunna och så fulla av mystik och spänning, som just området kring Ljungstorp och Valle, menade Alf och berättade bland annat om sista avrättningen på Ljungstorps galgbacke. Det var Claes Furberg som avrättades för att ha dränkt sin havande fästmö, Maria Andersdotter från Lerdala. Hon dränktes vid Kungsbron i Höjentorp.
Galgbacken, där en av avrättningarna verkställdes, har märkts ut av Alf Brage som vet att berätta de ruskigaste historier.
Stor uppståndelse lär det ha varit när Furberg avrättades.
Det var så många nyfikna att alla inte fick plats att se. Kvinnor med små barn på armen och bygdens bönder, mordoffrets släkt från Lerdala fanns på plats. En och annan grät, några svimmade när det var så dags där uppe på "Klasabacken" eller "Galgbacken" som platsen också kallas. Det mer officiella namnet var dock Valle Härads avrättningsplats vid Löten.
Intervjuer och berättelser kring denna händelse visar hur olika vi människor kan uppfatta saker och ting. Våra minnen kanske sviktar och berättelser dramatiseras. Det sägs tex att kasthögen på "Klasabacken" kördes hem av Svan i Klevens såg och eldades upp, trots varning för att något hemskt skulle hända honom. I botten av högen låg även penningar av äldre valör. Vidare berättas att Furbergs erkännande kom först sedan han i fängelset haft besök av sin mördade fästmös vålnad.
Om de intervjuades uppgifter går i sär i många stycken råder dock samstämmighet kring själva avrättningen.
- En annan avrättning, den sista vid Kåkinds avrättningsplats i Ljungstorp, där de så kallade Djäknekrogarna fanns, dateras till 1825. Två bröder hade slagit ihjäl ägaren till Gammelstorp, kornetten Dahlman, med en yxa. I intervjuer kallas mördarna på flera ställen för offrets namn, "Dahlmännen" . Det fruktansvärda mordet ägde rum 1824 och bröderna avrättades året därpå. De båda drängarna hette Andersson respektive Nord.
Ja, det är minsann inga trevliga händelser som timat i den djupa skogen där uppe på Billingen, blott några stenkast från stora, breda vägen mellan Skövde-Skara. Läser man sedan Gunnar Lindes återgivning av berättelserna om "Ett rövarband på Billingen" blir man knappast gladare till sinnes. Men att vi haft rövarband på berget i äldre tider, den saken är klar. Å andra sidan fanns ju stråtrövare litet här och var i vårt avlånga land, både på 1700- och 1800-talen. Läs och begrunda gärna 10 Fridells "Skövde i äldre tider 1750-1850".
Hur det är med rövandet och uschligheterna på berget i dag vet vi inte med hundraprocentig säkerhet. Det lär dock inte röra sig om några större våldsdåd än en och annan mickel som tar sek ena höna ...
Men Galgbacken finns där och spöka lär det göra.
Och livet går vidare i Ljungstorp. Nu vilar lugnet över den lilla byn, sånär som på ett och annat grötkalas, de årligen återkommande revyerna och ett och annat knytkalas. Den smala grusvägen slingrar sig upp över Billingekanten och de fordon som i dag åker där är väl något snabbare än de var på rövarbandens tid.
Det luktar gött när det eldas i stugorna och det doftar friskt i skogen. De som stressar i väg på stora, fina vägen strax intill har ingen aning om den värld som finns här i Ljungstorp. Här kan man verkligen tala om smultronställen i "Billingebögda".
Det var så många nyfikna att alla inte fick plats att se. Kvinnor med små barn på armen och bygdens bönder, mordoffrets släkt från Lerdala fanns på plats. En och annan grät, några svimmade när det var så dags där uppe på "Klasabacken" eller "Galgbacken" som platsen också kallas. Det mer officiella namnet var dock Valle Härads avrättningsplats vid Löten.
Intervjuer och berättelser kring denna händelse visar hur olika vi människor kan uppfatta saker och ting. Våra minnen kanske sviktar och berättelser dramatiseras. Det sägs tex att kasthögen på "Klasabacken" kördes hem av Svan i Klevens såg och eldades upp, trots varning för att något hemskt skulle hända honom. I botten av högen låg även penningar av äldre valör. Vidare berättas att Furbergs erkännande kom först sedan han i fängelset haft besök av sin mördade fästmös vålnad.
Om de intervjuades uppgifter går i sär i många stycken råder dock samstämmighet kring själva avrättningen.
- En annan avrättning, den sista vid Kåkinds avrättningsplats i Ljungstorp, där de så kallade Djäknekrogarna fanns, dateras till 1825. Två bröder hade slagit ihjäl ägaren till Gammelstorp, kornetten Dahlman, med en yxa. I intervjuer kallas mördarna på flera ställen för offrets namn, "Dahlmännen" . Det fruktansvärda mordet ägde rum 1824 och bröderna avrättades året därpå. De båda drängarna hette Andersson respektive Nord.
Ja, det är minsann inga trevliga händelser som timat i den djupa skogen där uppe på Billingen, blott några stenkast från stora, breda vägen mellan Skövde-Skara. Läser man sedan Gunnar Lindes återgivning av berättelserna om "Ett rövarband på Billingen" blir man knappast gladare till sinnes. Men att vi haft rövarband på berget i äldre tider, den saken är klar. Å andra sidan fanns ju stråtrövare litet här och var i vårt avlånga land, både på 1700- och 1800-talen. Läs och begrunda gärna 10 Fridells "Skövde i äldre tider 1750-1850".
Hur det är med rövandet och uschligheterna på berget i dag vet vi inte med hundraprocentig säkerhet. Det lär dock inte röra sig om några större våldsdåd än en och annan mickel som tar sek ena höna ...
Men Galgbacken finns där och spöka lär det göra.
Och livet går vidare i Ljungstorp. Nu vilar lugnet över den lilla byn, sånär som på ett och annat grötkalas, de årligen återkommande revyerna och ett och annat knytkalas. Den smala grusvägen slingrar sig upp över Billingekanten och de fordon som i dag åker där är väl något snabbare än de var på rövarbandens tid.
Det luktar gött när det eldas i stugorna och det doftar friskt i skogen. De som stressar i väg på stora, fina vägen strax intill har ingen aning om den värld som finns här i Ljungstorp. Här kan man verkligen tala om smultronställen i "Billingebögda".
På väg mot avrättningen i Ljungstorp. Tänk vilka uschligheter som utspelats där uppe på Billingen. Annat är det nu när ljungstorpsborna träffas för sina rådslag.