Egentligen är det synd och skam . . .
Vi tänker på det stora rivningsraseri som härjade under senare delen av 1800-talet. Den ena lilla medeltidskyrkan efter den andra raserades. 700-800:åriga tempel jämnades med marken för att ersättas av stora, kalla och i flera fall riktigt fula grå kyrkor.
Tänk om den en gång så fina lilla kyrkan i Rådene fått stå kvar. Men icke så.
1865 hade gubbarna i byn bestämt sig för att bygga en ny kyrka, tillsammans med Sjogerstadsbönderna. De tänkte använda stenen från den gamla kyrkan men av detta blev intet. Stenen var så starkt murad att blott småsmulor återstod när rivningen väl var klar.
I dag finns endast stegluckan mot vägen kvar, en minnessten och en enda gravsten samt dörrinfattningar intill muren.
Ur "Rådene sockens minnen" citerar vi ur Hilding Svenssons uppteckningar:
"Byggnadssättet tyder på att kyrkan uppfördes på 1200talet. Den var uppförd av kullersten i så kallad skalmursteknik med "2 alnar tjocka väggar". I vapenhuset mot söder hängde bia kyrkstöten. I kyrkan stod fem numrerade stolar utan dörrar i karlsidan och dubbelt så många i kvinnsidan, men endast några få platser i varje. Intill altaret fanns två stolar för ståndspersonerna på Rådene gård, klädda med rött vaddmal på ryggstödet. Även klockaren hade sin stol här. Klockaren tog, efter tecken från prästen, upp psalmerna. Orgel saknades så det blev till att sjunga efter gehör.
På predikstolen fanns ett timglas, flitigt använt sägs det, och ett talarebord i form aven uppslagen bok av trä, kallad "svartkonstboken" .
Hilding Svensson berättar vidare att altarskåpet var det enda som räddades undan förstörelsen från gamla kyrkan. Det finns numera i Edåsa gamla kyrka.
Runstenen som nu finns intill södra muren låg intill väggen på södersidan.
Vad gäller kyrkan för övrigt ansågs den vara väldigt gammal.
Ja, det påstods lite till mans att kyrkan stått "sedan syndafloden" ty på kyrkvinden hittades strå och halm vilka sades ha flutit dit när "floden övertäckte jorden". Mest troligt var dock att fåglar släpat dit halmen, men det hade ju inte varit lika spännande.
Att Billingebygden gick miste om en värdefull klenod när Rådene kyrka revs råder inget tvivel om. Och nog måste det ha varit både försmädligt och tråkigt i bygden när man inte, som det var tänkt, kunde använda stenen från den rivna kyrkan till en ny fin kyrka.
Men varför gråta över spilld mjölk? Gjort är gjort och vi får glädja oss över de rester som finns kvar och ta tillvara på dessa.
Tänk om den en gång så fina lilla kyrkan i Rådene fått stå kvar. Men icke så.
1865 hade gubbarna i byn bestämt sig för att bygga en ny kyrka, tillsammans med Sjogerstadsbönderna. De tänkte använda stenen från den gamla kyrkan men av detta blev intet. Stenen var så starkt murad att blott småsmulor återstod när rivningen väl var klar.
I dag finns endast stegluckan mot vägen kvar, en minnessten och en enda gravsten samt dörrinfattningar intill muren.
Ur "Rådene sockens minnen" citerar vi ur Hilding Svenssons uppteckningar:
"Byggnadssättet tyder på att kyrkan uppfördes på 1200talet. Den var uppförd av kullersten i så kallad skalmursteknik med "2 alnar tjocka väggar". I vapenhuset mot söder hängde bia kyrkstöten. I kyrkan stod fem numrerade stolar utan dörrar i karlsidan och dubbelt så många i kvinnsidan, men endast några få platser i varje. Intill altaret fanns två stolar för ståndspersonerna på Rådene gård, klädda med rött vaddmal på ryggstödet. Även klockaren hade sin stol här. Klockaren tog, efter tecken från prästen, upp psalmerna. Orgel saknades så det blev till att sjunga efter gehör.
På predikstolen fanns ett timglas, flitigt använt sägs det, och ett talarebord i form aven uppslagen bok av trä, kallad "svartkonstboken" .
Hilding Svensson berättar vidare att altarskåpet var det enda som räddades undan förstörelsen från gamla kyrkan. Det finns numera i Edåsa gamla kyrka.
Runstenen som nu finns intill södra muren låg intill väggen på södersidan.
Vad gäller kyrkan för övrigt ansågs den vara väldigt gammal.
Ja, det påstods lite till mans att kyrkan stått "sedan syndafloden" ty på kyrkvinden hittades strå och halm vilka sades ha flutit dit när "floden övertäckte jorden". Mest troligt var dock att fåglar släpat dit halmen, men det hade ju inte varit lika spännande.
Att Billingebygden gick miste om en värdefull klenod när Rådene kyrka revs råder inget tvivel om. Och nog måste det ha varit både försmädligt och tråkigt i bygden när man inte, som det var tänkt, kunde använda stenen från den rivna kyrkan till en ny fin kyrka.
Men varför gråta över spilld mjölk? Gjort är gjort och vi får glädja oss över de rester som finns kvar och ta tillvara på dessa.
Den fina klockstapeln vid Rådene gamla kyrkoruin är inte alls så gammal som många tycks tro. I samband med rnarkägarbytet på 1950-talet bestämdes att en klockstapel skulle uppföras. I mitten av 1950-talet kom den på plats med hjälp av flinka valkiga nävar från bygdens befolkning.
Gunnar Ahlsson i Rådene har en del att berätta om den tiden och om klockstapelns tillkomst. Han var själv med. Bland annat berättar Gunnar att gamle markägaren, Carl Nylander, själv såg till att betongfundamenten kom på plats. Innan dess hade han förstås grävt en hel del och man kan tänka sig hur kranierna kom i dager. Just där klockstapeln står var det "finast" att bli begravd, det vill säga öster om den gamla kyrkan.
Med prästens Ruben Melins hjälp, blev dock benknotorna och kranierna värdigt återställda, enligt Gunnar Ahlsson. Själva byggmästaren för stapeln var Arvid Jansson på Bossgården och som arkitekt anlitades en stockholmare.
- Själv var jag ny arrendator på Rådene och hade en lämplig vagn att transportera de långa stockarna på. Det var ju hästar på den tiden, berättar Gunnar. Hela bygden ställde dock upp på sin fritid.
Det är en gammal samlingsplats vi kommit till. Trots att kyrkan är ett minne blott samlas fortfarande bygdens befolkning, gammal som ung på denna historiska plats. Inte särskilt ofta kanske, men i varje fall kring midsomrarna då det ordnas enklare festligheter här.
Och sommartid ringer man i klockstapeln varje morgon klockan sju. Kanske även detta en tradition, ett arvegods, att föra vidare till tidens ände. För vi vill ju inte gärna tro att klockstapeln ska gå samma eländiga öde till mötes som den fina lilla kyrkan.
Gunnar Ahlsson i Rådene har en del att berätta om den tiden och om klockstapelns tillkomst. Han var själv med. Bland annat berättar Gunnar att gamle markägaren, Carl Nylander, själv såg till att betongfundamenten kom på plats. Innan dess hade han förstås grävt en hel del och man kan tänka sig hur kranierna kom i dager. Just där klockstapeln står var det "finast" att bli begravd, det vill säga öster om den gamla kyrkan.
Med prästens Ruben Melins hjälp, blev dock benknotorna och kranierna värdigt återställda, enligt Gunnar Ahlsson. Själva byggmästaren för stapeln var Arvid Jansson på Bossgården och som arkitekt anlitades en stockholmare.
- Själv var jag ny arrendator på Rådene och hade en lämplig vagn att transportera de långa stockarna på. Det var ju hästar på den tiden, berättar Gunnar. Hela bygden ställde dock upp på sin fritid.
Det är en gammal samlingsplats vi kommit till. Trots att kyrkan är ett minne blott samlas fortfarande bygdens befolkning, gammal som ung på denna historiska plats. Inte särskilt ofta kanske, men i varje fall kring midsomrarna då det ordnas enklare festligheter här.
Och sommartid ringer man i klockstapeln varje morgon klockan sju. Kanske även detta en tradition, ett arvegods, att föra vidare till tidens ände. För vi vill ju inte gärna tro att klockstapeln ska gå samma eländiga öde till mötes som den fina lilla kyrkan.
Tala om smultronställen i Billingebögda! Rådene kyrkoruin är än i dag samlingsplats för bygdens folk, bl a kring midsommar. Den gamla medeltidskyrkan revs men kvar finns i alla fall stegluckan och några gravstenar samt en minnessten.