Untitled Page

"Nu när vägen är så bra borde väl Varola växa"

- Nu när vägen blivit så bra, både rätad och asfalterad, borde Varola växa och få fler nybyggare. Ingen kan ju i alla fall påstå att vägen till sta'n är dålig.

Nej just det, Arne Jacobsson på Gallegår'n har helt rätt.
Sent omsider vann ju Varolabönderna den smått historiska kampen om vägen. Det tog tid, men det blev ett bra resultat! I dag avverkas milen till sta'n på några futtiga minuter. Enda nackdelen är väl att tempot ibland blir litet högt uppdrivet. ..
- Förr kunde man driva hem korna via längre sträckor på landsvägen. Då var det trafiken som tog hänsyn till djuren. I dag är det tvärtom, konstaterar Arne och stoppar sin väl inrökta pipa.

Det var kallt och blåsigt när vi med block och penna drog in med Mercedez-bussen i Varola, denna dag i maj. Och särskilt många bybor träffade vi heller inte. Skolbussen passerade då och då med det unga Varola. Varutransporterna stannade till, en mjölkbil for förbi och Lennart, han dragspelar'n i Elinors trio morsade glatt på väg i riktning mot Värsås.

Handlar'n i byn heter Åke Larsson. Den här förmiddagen hade han besök av lantbrevbäraren, Solfrid är hennes förnamn. Åke och Solfrid känner trakten som sina egna bakgårdar. Vad vore förresten en landsbygd utan affär och lantbrevbärning? Eller bilverksta'n? Eller Gunnars musikaffär mitt i "Höle skojen" ?!

Borta vid bron, nedanför gamla badhuset, låg resterna av ett gammalt pilträd. En imponerande stock som Leiif Holgersson bara inte kunde låta bli att teckna av.
- Pilen kommer från gamla Prästgården och är minst 150 år, upplyste Gösta Kvick, som arrenderar Prästgården.

Bakom kyrkan (byggd 1864) finns en anmärkningsvärd träkåk som ser ut som en gammal skola. Tyvärr har tidens tand nött hårt på den. Vi får veta att församlingen tänkte iordningsställa och rusta upp den 150 år gamla parstugan för några år sedan. Det blev dock "för durt" , tyckte stämman. Därför förfaller stugan mer och mer. Snart kan det vara för sent att rädda den åt framtiden. Parstugor var för övrigt ett vanligt förekommande boendesätt i 1800-talets Varola.
Att det var kallt och ruggigt - bara 6 plusgrader - denna majdag förvånade inte Arne på Gallegården.
- Våt april ger kall maj, konstaterade han. Nog stämde det alltid. Apropå gamla talesätt sades det alltid förr att vårarbetet skulle påbörjas senast 12 maj, för att skörden skulle bli rik i Varola. Men man tog även sikte på naturens tecken. När björken spruckit ut så pass som rnusöron, var det tid att så. Och om 14 maj var en vacker solskensdag, blev det ett gott år.

Dessutom var det noga att bönorna såddes Beda-dagen (27 maj) medan linet såddes på Urbandagen (25 maj). Linet skulle bli så kraftigt att "en kråka kunde åka på det". En osådd fläck i åkern betydde dödsfall i familjen. Tala om forna tiders skrock!

Vi hade hört talas om Svina-Maja och hennes gigantiska hjord. En vinter hade en värsåsgubbe plöjt upp en hel hop av svinen mellan Missionshuset och Varolavägen. Svinen levde trots allt.
- Vi gör auktion på svinen, tyckte Anders i Lillegården! Och så fick det bli. Hur mycket den inbringade vet vi inte och inte vet vi vad Svina-Maja sa om tilltaget heller. Men vi vet att varolaborna är ett släkte som trivs med sin tillvaro och envist kämpar för sina rättigheter. Kanske Varola börjar växa snart. Nu när vägen till sta'n blivit så bred och rak. Det är ju en riktigt fin liten by med både handlare, skola, länstrafik och kyrka.
Att ån Ösan dessutom ringlar sig som en orm rakt igenom förstärker ju bara intrycket aven lugn och harmonisk gammal by som rymmer en myckenhet av spännande historia bara man gräver en stund.

En annorlunda präst i Värsås-Varola
Kluriga gubbar och originella präster har vi haft gott om även i våra trakter. Som t ex Värsås- Varolas egen Lindeman, en komminister med förnamnet Jonas. Se det var en man som under kort tid lät tala om sig det. Jonas var född i Horn och tjänstgjorde som komminister i Varola pastorat 1852-1883. Och eftersom hans bedrifter sträcker sig drygt 100 år bakåt i tiden tar vi risken att berätta en del om denne Lindeman. En Lindeman som dock inte på "nöket" vis lär vara upphovet till Hasse Alfredsons och Tage Danielssons "Lindeman".
Jonas Lindeman, komministern, var väldigt liten till växten.
Dessutom var han låghalt. Och spottade i glaset gjorde han inte. Jonas var full av upptåg och sällan var han svarslös. Som präst var han dessutom ovanligt praktiskt. Han var både smed och snickare. På Klockaretorp tillverkade han själv både släde och sufflettvagn.
Ibland glömde han sina tjänsteplikter och då hände det att han bytte om i flygande fläng och for iväg smutsig som en sotare till vigslar eller begravningar. Man kan ju tänka sig vad församlingen ansåg om den "skitige" prästen.