Här växte Bumsen och Halta Lotta upp
Här utmed Brandstorpsvägen, bodde en gång i tiden 'Kroksa-Karl". "Bumsen" och "Backa-Karl". Husen finns kvar och vägen är sig lik.
"Bumsen", "Backa-Karl", "Kroksa-Karl", "Halta-Lotta". Ja, raden av smeknamn på gamla Brandstorps-bor kan säkert göras ännu längre än så. Det var här, i Brandstorps lilla by strax väster om Våmb och norr om järnvägen på Billingens sluttning, de växte upp och tillbringade sina dagar.
Det var härifrån de tog sig ned till stan med häst och vagn, med Axvallståget eller till fots. Ja, vintertid var det väl inte helt ovanligt att brandstorpsborna använde sig av sparkstötting.
- Livet går väl sin gilla gång. Brandstorp är sig likt fast befolkningen tunnats ut. Vi är glada över att kommunen inte byggt villaområden här uppe, säger en av brandstorparna vi träffat.
Ingemar Ungström, 67, är född och uppväxt i Brandstorp.
-Det ser likadant ut i dag som för 60 år sedan. Men affärerna i Våmb är förstås borta för längesedan. Och tåget. Men vi har två bussturer om dagen och det är förstås bra, tycker han.
En annan sak som förändrats är förstås djurhållningen, eller hur, Ingemar?
-Jo då, förr hade ju folk sina kossor, hästar och höns. Jobbade på Gullhögen (nu Cementa) och hade jordbruk vid sidan om. Själv fick jag knalla och gå till den gamla skolan i Våmb, intill fotbollsplanen. Till stan åkte vi ofta tåget, det stannade intill vårat här i Våmbskleven.
"Bumsen", "Backa-Karl", "Kroksa-Karl", "Halta-Lotta". Ja, raden av smeknamn på gamla Brandstorps-bor kan säkert göras ännu längre än så. Det var här, i Brandstorps lilla by strax väster om Våmb och norr om järnvägen på Billingens sluttning, de växte upp och tillbringade sina dagar.
Det var härifrån de tog sig ned till stan med häst och vagn, med Axvallståget eller till fots. Ja, vintertid var det väl inte helt ovanligt att brandstorpsborna använde sig av sparkstötting.
- Livet går väl sin gilla gång. Brandstorp är sig likt fast befolkningen tunnats ut. Vi är glada över att kommunen inte byggt villaområden här uppe, säger en av brandstorparna vi träffat.
Ingemar Ungström, 67, är född och uppväxt i Brandstorp.
-Det ser likadant ut i dag som för 60 år sedan. Men affärerna i Våmb är förstås borta för längesedan. Och tåget. Men vi har två bussturer om dagen och det är förstås bra, tycker han.
En annan sak som förändrats är förstås djurhållningen, eller hur, Ingemar?
-Jo då, förr hade ju folk sina kossor, hästar och höns. Jobbade på Gullhögen (nu Cementa) och hade jordbruk vid sidan om. Själv fick jag knalla och gå till den gamla skolan i Våmb, intill fotbollsplanen. Till stan åkte vi ofta tåget, det stannade intill vårat här i Våmbskleven.
Ingemar berättar att det bodde många storfamiljer, 10-12 personer och fler, i Brandstorp. Det kunde bli trångt i de små stugorna med andra ord. Minns ni "Duvan" i Våmb? Där gick gossen Ingemar Ungström i skolan.
"Duvan" låg nedanför kyrkan, intill bäcken. Efter skolan hamnade han på Vaddfabriken och efter "lumpen" blev det Gasbetongfabriken (Durox senare) där han stannade i 27 år som truckförare.
Sedan hoppade jag "över staketet" till Rockwool. Nu är jag 67 år och en glad pensionär som njuter av tillvaron här i Brandstorp, skrattar Ingemar och drar sig till minnes Karl Ek "i Våmb", välkänd kommunalpolitiker och bygdens man, om man säger så.
Han hjälpte mig deklarera några gånger, minns Ungström. Karl Ek var Våmbs allt-i-allo.
Ingemar tänker bakåt ju mer vi pratar.
- Tänk att hon orkade, min mamma. Tog cykeln ned till stan och sålde bär och ägg och annat. På vintern tog hon sparken. Det var säkert väldigt kämpigt, men hon klagade aldrig.
Ingemar Ungströms pappa var trädgårdsmästare på Claes-borg, där det planeras golfbana nu. Herbert hette han.
Vi nämner några brandstorpare vid smeknamn. "Bumsen" visar sig vara skolkamrat med Ingemar. "Bumsen" var duktig målvakt i Våmb och heter egentligen Henry Johansson.
- "Bumsen" var ingen dålig målvakt, inte. Själv spelade jag back för det mesta. Hans Ling och bröderna Brage var också med i laget på min tid. Nu är det för längesedan slut med bollsparkandet, nu blir det mest skidor för hela slanten. Några mil i veckan orkar man allt med.
Ingemar är nöjd med tillvaron. Ångrar inte att han valt att stanna i Brandstorp och den lilla stugan. "Det är så lugnt och fint här".
"Duvan" låg nedanför kyrkan, intill bäcken. Efter skolan hamnade han på Vaddfabriken och efter "lumpen" blev det Gasbetongfabriken (Durox senare) där han stannade i 27 år som truckförare.
Sedan hoppade jag "över staketet" till Rockwool. Nu är jag 67 år och en glad pensionär som njuter av tillvaron här i Brandstorp, skrattar Ingemar och drar sig till minnes Karl Ek "i Våmb", välkänd kommunalpolitiker och bygdens man, om man säger så.
Han hjälpte mig deklarera några gånger, minns Ungström. Karl Ek var Våmbs allt-i-allo.
Ingemar tänker bakåt ju mer vi pratar.
- Tänk att hon orkade, min mamma. Tog cykeln ned till stan och sålde bär och ägg och annat. På vintern tog hon sparken. Det var säkert väldigt kämpigt, men hon klagade aldrig.
Ingemar Ungströms pappa var trädgårdsmästare på Claes-borg, där det planeras golfbana nu. Herbert hette han.
Vi nämner några brandstorpare vid smeknamn. "Bumsen" visar sig vara skolkamrat med Ingemar. "Bumsen" var duktig målvakt i Våmb och heter egentligen Henry Johansson.
- "Bumsen" var ingen dålig målvakt, inte. Själv spelade jag back för det mesta. Hans Ling och bröderna Brage var också med i laget på min tid. Nu är det för längesedan slut med bollsparkandet, nu blir det mest skidor för hela slanten. Några mil i veckan orkar man allt med.
Ingemar är nöjd med tillvaron. Ångrar inte att han valt att stanna i Brandstorp och den lilla stugan. "Det är så lugnt och fint här".
-Äsch, det är väl inget att skriva om mig, en vanlig, gammal gubbe.
Ivar Friberg, född "00", det vill säga år 1900, är äldst i hela Brandstorp. Som 15-åring kom han dit med övriga familjen och efter ett liv bland annat som bergsprängare sitter han nu i sin lilla stuga i Brandstorp, blickar ut genom fönstret, ser ut över åkrarna och tänker tillbaka.
-Förr fanns det folk runt omkring här i varenda kåk, nu är det nästan inga kvar. Annat var det när vi flyttade hit från Vilske Kleva utanför Falköping 1915.
Är man född år 1900 har man förtjänat en del hjälp med det dagliga på ålderns höst.
-Jag har ingen hjälp, får klara mig själv. En hushållerska hjälpte mig tidigare, men hon har blivit sjuk, berättar Ivar.
Hon har flyttat till stan.
Funderar han inte själv på att flytta till stan, Ivar Friberg?
-Det finns inga lägenheter. Helst ville jag bo mitt i centrum, men på Bagaren tar de visst inte in såna gamlingar som jag. Så jag får väl bo här.
Ivar säger att han är "pigg för sin ålder" bortsett från att han känner sig "litet stel i bena".
-Men det kanske inte är så konstigt. Mina ben har gått åtskilliga mil genom årens lopp.
I sin ungdoms dar jobbade han på Karlsro kalkbruk i Skövde, under byggmästarna Winberg och Dahlén som ägde Karlsro kring 1915-1920.
-Kalken som brändes kördes till järnvägsstationen. Transporterna gjordes med häst och vagn. 6 lass om dagen, 20 hektoliter på varje lass blev det.
Ivar blev sedan anställd som bland annat bergsprängare, men lämnade det krävande jobbet till förmån för jordbruket.
-Om jag fortsatt i berget hade jag väl slitit ihjäl mig, säger han.
Umgås han inte med någon, där uppe i Brandstorp? Träffar han aldrig några grannar?
-Inte någon. De flesta har bil och åker mest förbi. Till hösten fyller jag 88, men något kalas blir det inte. Hur skulle jag klara av det?
Nog är det god jordmån i Brandstorp alltid - och visst är det gott krut i Ivar Friberg, äldst i hela byn. Titta på Leiif Holgerssons teckningar här intill. Här har han traskat Ivar Friberg, till och från jobbet, bittida och kväll, vardag som helgdag.
-Brandstorp är sig likt, men vi är inte lika många längre, säger brandstorpsborna. Som saknar affärerna i Våmb men som absolut inte är besvikna över att Skaravägen nu går en bit därifrån. De trivs där på Billingen och det kan man lätt förstå.
Ivar Friberg, född "00", det vill säga år 1900, är äldst i hela Brandstorp. Som 15-åring kom han dit med övriga familjen och efter ett liv bland annat som bergsprängare sitter han nu i sin lilla stuga i Brandstorp, blickar ut genom fönstret, ser ut över åkrarna och tänker tillbaka.
-Förr fanns det folk runt omkring här i varenda kåk, nu är det nästan inga kvar. Annat var det när vi flyttade hit från Vilske Kleva utanför Falköping 1915.
Är man född år 1900 har man förtjänat en del hjälp med det dagliga på ålderns höst.
-Jag har ingen hjälp, får klara mig själv. En hushållerska hjälpte mig tidigare, men hon har blivit sjuk, berättar Ivar.
Hon har flyttat till stan.
Funderar han inte själv på att flytta till stan, Ivar Friberg?
-Det finns inga lägenheter. Helst ville jag bo mitt i centrum, men på Bagaren tar de visst inte in såna gamlingar som jag. Så jag får väl bo här.
Ivar säger att han är "pigg för sin ålder" bortsett från att han känner sig "litet stel i bena".
-Men det kanske inte är så konstigt. Mina ben har gått åtskilliga mil genom årens lopp.
I sin ungdoms dar jobbade han på Karlsro kalkbruk i Skövde, under byggmästarna Winberg och Dahlén som ägde Karlsro kring 1915-1920.
-Kalken som brändes kördes till järnvägsstationen. Transporterna gjordes med häst och vagn. 6 lass om dagen, 20 hektoliter på varje lass blev det.
Ivar blev sedan anställd som bland annat bergsprängare, men lämnade det krävande jobbet till förmån för jordbruket.
-Om jag fortsatt i berget hade jag väl slitit ihjäl mig, säger han.
Umgås han inte med någon, där uppe i Brandstorp? Träffar han aldrig några grannar?
-Inte någon. De flesta har bil och åker mest förbi. Till hösten fyller jag 88, men något kalas blir det inte. Hur skulle jag klara av det?
Nog är det god jordmån i Brandstorp alltid - och visst är det gott krut i Ivar Friberg, äldst i hela byn. Titta på Leiif Holgerssons teckningar här intill. Här har han traskat Ivar Friberg, till och från jobbet, bittida och kväll, vardag som helgdag.
-Brandstorp är sig likt, men vi är inte lika många längre, säger brandstorpsborna. Som saknar affärerna i Våmb men som absolut inte är besvikna över att Skaravägen nu går en bit därifrån. De trivs där på Billingen och det kan man lätt förstå.
Ivar Friberg, född "00" och därmed äldst i hela Brandstorp funderar. Just den här dagen, när "Bögdapatrullen" hälsade på, var det torsdag och Ivar skulle käka favoriträtten ärtor och fläsk.