Till föregående avsnitt            Till inledningen                Till nästa avsnitt





Här var det klippt år 1981
Klippas eller rakas?
Den frågan mötte ofta kunderna förr. Den här bilden är tagen hos Anderssons frisersalong, intill Brinks, på Råd­husgatan. Här ligger Nordbankens eleganta hus i dag. 14 oktober år 1948 flyttade Nils Andersson in här Ullsam­mans med sin kompanjon Gunnar Andersson. År 1981 var det färdigklippt och saxarna kunde läggas på hyllan.

-Men redan 14 dagar efter det att vi flyttat in här, upp­manades vi att förbereda en utflyttning till Hertig Johans torg. Huset skulle byggas om! Vi hade ju nyss flyttat in och naturligtvis protesterade vi. Det blev ingen ombygg­
nad den gången. Det skulle ta drygt 40 år innan huset längs Rådhusgatan byggdes om!

Tvålgosse
Nils Andersson ler vid minnet. Herrfrisörerna i stan var många på den tiden. Nisse hade börjat som tvålgosse hos Holmgren, Lagerborgs efterträdare, på S:t Sigfridsgatan år 1920. 3 kronor i veckan låg lönen på. Efter drygt fyra år erbjöds han jobb hos frisör Hoffman på Trädgårdsgatan och nappade på detta.

15 år blev det hos Hoffman. Lärorika år under vilka unge Nils bland annat fick det ärofulla och inte helt enkla uppdraget att millimeter-snagga tre donkosacker som gäs­tade det då hästburna K 3 för uppvisningar på Heden.

-Ett eldprov så gott som något, skrattar han.
Visste allt
Nils Anderssons föregångare på Rådhusgatan var Lind­strand. Sedan kom Tage Jansson, sedermera mer känd som stans store fiskhandlare. Eriksson-Leidzén avlöste Jansson innan Nils och Gunnar Andersson trädde in.

Trots att herrfrisersalongerna låg tätt kunde man hålla sig med både en och flera anställda, förutom tvålpojkar och lärlingar. Kundkretsen var oftast stor och trogen. Var och en hade sin bestämda frisör och sönerna skulle ha be­nan åt samma håll som papporna. Inte tu tal om annat.

Det sägs att frisörerna, eller "barberarna", visste allt som tilldrog sig i världen och i staden. Det inte barberar'n" visste, var inte värt att veta.

-Det stämmer till viss del, skrattar Nils. Ett och annat fick man ju veta. Å andra sidan var inte stan större förr, än att man kände igen de flesta till namn eller utseende. Men som frisör var det viktigt att inte värdera den ene kunden högre än den andre. Det var ju mycket titlar och gradbe­-
teckningar på den tiden. Jag har klippt de flesta, allt ifrån de högsta generaler, överstar, majorer, riksdagsmän, di­rektörer, läkare och andra, till jordbrukare, verkstadsarbe­tare och springpojkar. I frisörstolen är dom alla lika, sum­merar Nils Andersson. Men vi hade inte så bråttom på den tiden, vi var måna om kunderna, säger han.

Tidningarna var viktiga också. Kunderna fick läsa Se, Tidsfördrif, En rolig halvtimma, Svenska Journalen med flera. I dag är dessa utbytta mot något djärvare lektyr...

Nisse Andersson var frisör hela sitt yrkesverksai liv.
- Jag älskade mitt jobb och ångrar inte för en sekund jag valde frisöryrket, fastslår han avslutningsvis.