En röd liten stuga mitt i stan
Året är 1963. Helensgården med kaffestuga, blomsterbäddar och skiftesverkslänga finns inte. Kyrkogatan och Lögegatan har ännu inte blivit Petter Helens gata och de kullriga gatstenarna ligger där de ligger. Vi har inga parkeringsautomater och inga gågator. Men i korsningen Kyrkogatan-Lögegatan finns en röd liten stuga bakom det röda spjälstaketet.
Det står Helensgården på skylten, diskret och anspråkslöst. Dess gamla tomtnamn var dock Hattmakaretomten. Den ligger i kvarteret Bryggaren som även inrymde tomterna Södra Trädgården, Norra Trädgården samt Gökstomten, när Skövde återuppbyggdes efter 1759 års förödande brand.
De flesta som passerar förbi här, gör det utan närmare reflektioner över stugans ålder och historia. Än mindre reflekterar vi väl över vilka som bott här och hur deras dagliga leverne fungerade. I början av 1600-talet bodde den, enligt domböckerna, notoriske bråkmakaren tillika krögaren, Per Nilsson på Backen i just Helensstugan. samma stuga som står där än i dag!
Stugan var en av de få som klarade sig från den ödesdigra stadsbranden 1759 och den enda i dag kvarvarande.
Det står Helensgården på skylten, diskret och anspråkslöst. Dess gamla tomtnamn var dock Hattmakaretomten. Den ligger i kvarteret Bryggaren som även inrymde tomterna Södra Trädgården, Norra Trädgården samt Gökstomten, när Skövde återuppbyggdes efter 1759 års förödande brand.
De flesta som passerar förbi här, gör det utan närmare reflektioner över stugans ålder och historia. Än mindre reflekterar vi väl över vilka som bott här och hur deras dagliga leverne fungerade. I början av 1600-talet bodde den, enligt domböckerna, notoriske bråkmakaren tillika krögaren, Per Nilsson på Backen i just Helensstugan. samma stuga som står där än i dag!
Stugan var en av de få som klarade sig från den ödesdigra stadsbranden 1759 och den enda i dag kvarvarande.
Helensgården anno 1963.
Petter och Lotta
Den här lilla stugan har sett stan förvandlas genom sekler. Här bodde han, stadsbonden Petter Helen med sin Lotta. Petter som egentligen hette Sven Pettersson när han kom till Skövde från Vänersborg på l850-talet. Namnbytet förklarades av att Sven hette Pettersson och hans blivande maka hette Charlotta (född Grönqvist) när de unga tu stod inför prästen. Pettersson och Charlotta i Helensgården blev därmed Petter och Lotta Helen.
Lotta kom som fosterdotter till rådmannen och gördelmakaren Johan Adolf Helen och dennes maka, Anna-Maria Lagergren år 1828, då hon var 6 år gammal.
Sven gick ur tiden år 1894 och 1916 avled även Lotta Helen.
En lunga i centrum
Man kan ju roa sig med att undra vad Petter och Lotta sagt om sin gård om de levat i dag. Här hade dom både kalkoner och getabockar i mitten av l800-talet. Livet kring Helensgården förefaller ha varit tämligen lugnt och ordet stress var ännu inte uppfunnet. Att just deras enkla boning skulle bli upphovet till Skövdes enda hembygdskvarter hade dom förstås ingen aning om.
Men så skulle det bli och så blev det. Man kunde ju inte riva allt det gamla för det nya. Efter flera års utredningar och tyckanden fick vi en oas, benämnd Helensparken mitt i stan. När Lögegatan och Kyrkogatan grävdes upp påstås det att just den gatstump som fanns kvar vid Helensstugan var den sista biten av gatunätet från Skövde före branden 1759. Dessutom fanns en gammaloffersten med åttaskålgropar inhuggna. Den fanns i trädgården vid stugan. Även den försvann i samband med schaktningsarbetet i slutet av 1970-talet.
Petter Heléns gata
Av Kyrkogatans västra del och av Lögegatans södra, blev det Petter Helens gata. Lotta Helen fick minsann ingen gata uppkallad efter sig. Orättvist så det förslår! Det var ju ändå Lotta som såg till att Petter fick mat och att hans kläder tvättades. Han kanske inte ens bäddade sängen.
Så här efteråt förstår man mer och mer värdet av Helensparken. Hade man inte lyckats hålla detta kvarter rent från nybyggnation genom att spara och anlägga just denna "lunga" mitt i stan, ja då hade vi med största sannolikhet haft stora betongblock, sterila och livlösa, här också. Nu har vi dock en anläggning som berättar en del, dock långt ifrån allt, om det Skövde som var. Egentligen borde vi haft betydligt mer än detta, men det är så dags nu. Man kan bara hoppas att efterkommande generationer inte gör om samma misstag.
Den här lilla stugan har sett stan förvandlas genom sekler. Här bodde han, stadsbonden Petter Helen med sin Lotta. Petter som egentligen hette Sven Pettersson när han kom till Skövde från Vänersborg på l850-talet. Namnbytet förklarades av att Sven hette Pettersson och hans blivande maka hette Charlotta (född Grönqvist) när de unga tu stod inför prästen. Pettersson och Charlotta i Helensgården blev därmed Petter och Lotta Helen.
Lotta kom som fosterdotter till rådmannen och gördelmakaren Johan Adolf Helen och dennes maka, Anna-Maria Lagergren år 1828, då hon var 6 år gammal.
Sven gick ur tiden år 1894 och 1916 avled även Lotta Helen.
En lunga i centrum
Man kan ju roa sig med att undra vad Petter och Lotta sagt om sin gård om de levat i dag. Här hade dom både kalkoner och getabockar i mitten av l800-talet. Livet kring Helensgården förefaller ha varit tämligen lugnt och ordet stress var ännu inte uppfunnet. Att just deras enkla boning skulle bli upphovet till Skövdes enda hembygdskvarter hade dom förstås ingen aning om.
Men så skulle det bli och så blev det. Man kunde ju inte riva allt det gamla för det nya. Efter flera års utredningar och tyckanden fick vi en oas, benämnd Helensparken mitt i stan. När Lögegatan och Kyrkogatan grävdes upp påstås det att just den gatstump som fanns kvar vid Helensstugan var den sista biten av gatunätet från Skövde före branden 1759. Dessutom fanns en gammaloffersten med åttaskålgropar inhuggna. Den fanns i trädgården vid stugan. Även den försvann i samband med schaktningsarbetet i slutet av 1970-talet.
Petter Heléns gata
Av Kyrkogatans västra del och av Lögegatans södra, blev det Petter Helens gata. Lotta Helen fick minsann ingen gata uppkallad efter sig. Orättvist så det förslår! Det var ju ändå Lotta som såg till att Petter fick mat och att hans kläder tvättades. Han kanske inte ens bäddade sängen.
Så här efteråt förstår man mer och mer värdet av Helensparken. Hade man inte lyckats hålla detta kvarter rent från nybyggnation genom att spara och anlägga just denna "lunga" mitt i stan, ja då hade vi med största sannolikhet haft stora betongblock, sterila och livlösa, här också. Nu har vi dock en anläggning som berättar en del, dock långt ifrån allt, om det Skövde som var. Egentligen borde vi haft betydligt mer än detta, men det är så dags nu. Man kan bara hoppas att efterkommande generationer inte gör om samma misstag.
Sista vaktmästarparet vid Helénsstugan, Johan och Sara Johansson, fanns också på plats när Claes gick runt med sin Leica.Han Johan Johansson har Helensgårdens röjsåg för att såga bort grenar och Johans hustru har stugans dörrnyckel i handen.