Bergman på Stångesäter
och hästen som tuggade snus

När solen i öster på morgonen går upp
då gal så förtvivlat vår ende tupp,
och hönsen de vaknar för nu är det dag, samtidigt vaknar min hustru och jag.

Jag kokar kaffe, säger min maka,
å va de blåser, se hur träden skaka, tvätten är nog torr,
som jag hängde i går kväll,
gå och hämta den, så är du snäll.

Snart kommer trafiken till staden igång, kön utav bilar, den blifver så lång, traktorerna startas, för nu är det vår,
i dag skall det göras, som ej gjordes i går.

Torbiörn Bergman Stångesäter

Han är född och uppväxt i södra Älvsborgs län 1904. 20 år senare utvandrade han med föräldrar och syskon till Tibro och Pökans Säteri. Livet som dräng var hårt, minst sagt. Uppstig­ning varje morgon k14.30 för att mjölka.
Mjölken kördes ut med häst. En häst som visste exakt hur lång tid det tog att byta flaskor, en full mot en tom. Och om hästen (som hette Gutten) skrapade med höger framhov vid Frydens speceri kom Sund och bjöd honom på snus.
Till sist blev hästen så tokig i snus att han inte gav sig förrän han fått 3 matskedar Rappe varje gång han stannade och skra­pade med foten vid Frydens,
Torbiörn Bergman på Stångesäter har givit ut en själv­biografi som är både intressant och fängslande. Han berättar händelser ur sin uppväxt hemma i Älvsborg, om sitt liv på Pö­kan och om sina eskapader som egen företagare i bryggeri­branschen på 30-talet. Han berättar även om samman­drabbningarna med myndigheter och högt uppsatta personer i detta land, i samband med gårdsköp och gränsdragningar.

Att Torbiörn Bergman envist och hårdnackat kämpat för sitt och de sina framgår med önskvärd tydlighet. Med två tomma men ack så arbetsdugliga nävar arbetade han sig fram här i li­vet. Att det kostat honom blod, svett och tårar är helt klart. Jordbruksministrar , landshövdingar, lantbruksdirektörer eller bryggerichefer , kaptener, löjtnanter eller överstar, alla fick de ge vika när den i dag 84-årige Bergman i sin krafts dagar käm­pade för det han ansåg vara rättvisa och laglydnad.

Lika hårt som han slogs för sin rätt vid möten och samman­träden - minst lika hårt kämpade han med stenbumlingarna på Stångesäters åkrar. En stenröjning som var nödvändig på Billingens sluttningar för att traktorer och skördetröskor över­huvud taget skulle kunna användas. Det tog flera år att röja undan det värsta
.
- Viktigast är inte att tjäna mycket pengar utan på vilket sätt man tjänar sitt uppehälle, säger Torbiörn Bergman på Stångsäter sammanfattningsvis.