Skomakare Vahlander blir vid sin läst
Den här gången kunde vi ha daterat texten, Bröddetörp (SN:s utsände) men det gör vi alltså inte. Faktum är dock att den holgerssonska mercedez-bussen rullade in i Bröddetörp, den lilla byn där borta vid Hornborgasjön, en dag i mars då vinterns sista snöoväder yrde kring knutarna. Vi hade hört sä-gandes att det finns en skomakare i Bröddetörp, eller ''Bröddetörp" som vi västgötar kallar't.
Ätt hitta en genuin skomakare, dvs en yrkesman av den gamla stammen, kan eljest te sig nog så knepigt. Men här fanns han alltså, livs levandes och blott 68 år gammal.
Wendel Vahlander heter han. En bygdens son, född i Bjäl-lum, och hantverkare in i ryggmärgen. När han inte lagar skor klär han om möbler. Och emellanåt klipper han till, ja det vill säga han ställer upp och klipper folket i bygden.
- Märkligt egentligen, så har det nästan alltid varit med skomakare. Men det är väl en gåva man fått från födseln, funderar Wendel, plockar några nubb ur mungipan och nyper till.
Ätt hitta en genuin skomakare, dvs en yrkesman av den gamla stammen, kan eljest te sig nog så knepigt. Men här fanns han alltså, livs levandes och blott 68 år gammal.
Wendel Vahlander heter han. En bygdens son, född i Bjäl-lum, och hantverkare in i ryggmärgen. När han inte lagar skor klär han om möbler. Och emellanåt klipper han till, ja det vill säga han ställer upp och klipper folket i bygden.
- Märkligt egentligen, så har det nästan alltid varit med skomakare. Men det är väl en gåva man fått från födseln, funderar Wendel, plockar några nubb ur mungipan och nyper till.
Wendel vill egentligen inte berätta så mycket om sig själv. Hellre talar han (icke helt utan stolthet) om sina söner, kul-stötaren Yngve, styrkelyftaren Leif och den tredje sonen Bo.
Men på något sätt lyckas vi lura ur honom en del om honom själver. Bland annat får vi veta att Wendel är född i "småsockna" Bjällum 1920. Hans pappa var bonde och skomakare. Han hette Albin.
Lelle gossen Wendel Vahlander traskade de 2 km till Bolums skola i ur och skur. Fanns ingen skolbuss på den tiden inte...
-Far min hade ett litet jordbruk och lagade litet skor. Vi
var nio syskon av vilka sju ännu finns kvar i livet, berättar
Wendel.
Efter avslutad skolgång var det liksom "gevet" att han skulle hjälpa till med jordbruket, l :50 kr om dagen var lönen.
-Men man fick ju mat och husrum, det var liksom det vik
tigaste.
Wendel tog senare anställning hos Krüger på kalkbruket. Krüger hade även vassindustri. Han vävde mattor som spikades på väggarna både in- och utvändigt. Vassen hämtade vi från Hornborgasjön, en fin sjö på 30-talet för övrigt.
Det har runnit en hel del vatten i "Slafsan" sedan Wendel drog igång sitt skomakeri på allvar 1946. Tänk vad skor, pjäxor, stövlar och annat han hunnit laga genom årens lopp.
På 60-talet var det mest skräp med skorna. Plasten gjorde
sitt intåg över världen. Skorna var billiga, men så var det också en typisk "slit- och slang-vara". Nästan billigare att köpa nya än att laga dem. Nu är skorna betydligt bättre, men också väldigt dyra.
Men har folk råd att halvsula sina skor, undrar vi.
Dä sá di lá ha rå me'! Har di rå å köpa skor för tusen kroner så har di lá rå te lägga en hundralapp på lagning.
Wendel avslöjar dock att det handlar mer om klackning än om sulning. Sulorna är starka nu. Vintern är sämsta tiden för skomakar'n, framåt våren blir det mer jobb.
Han berättar vidare att det numera inte finns något svenskt läder. Förr hämtade han lädret hos läderhandlare Arne Söderlund "inne i stan" dvs Skövde. En och annan skomakarehistoria blev det samtidigt av bara farten. I dag är både affären vid torget (intill kafé Viola) och läderhandlare Söderlund borta.
Det hände också många gånger att Söderlund kom ut till
oss med lädret, eller att han skickade det med bussen.
Det tyska lädret vi nu använder är mycket torrare än det
svenska. Det svenska var mycket smidigare att arbeta med,
fortsätter Wendel.
Men på något sätt lyckas vi lura ur honom en del om honom själver. Bland annat får vi veta att Wendel är född i "småsockna" Bjällum 1920. Hans pappa var bonde och skomakare. Han hette Albin.
Lelle gossen Wendel Vahlander traskade de 2 km till Bolums skola i ur och skur. Fanns ingen skolbuss på den tiden inte...
-Far min hade ett litet jordbruk och lagade litet skor. Vi
var nio syskon av vilka sju ännu finns kvar i livet, berättar
Wendel.
Efter avslutad skolgång var det liksom "gevet" att han skulle hjälpa till med jordbruket, l :50 kr om dagen var lönen.
-Men man fick ju mat och husrum, det var liksom det vik
tigaste.
Wendel tog senare anställning hos Krüger på kalkbruket. Krüger hade även vassindustri. Han vävde mattor som spikades på väggarna både in- och utvändigt. Vassen hämtade vi från Hornborgasjön, en fin sjö på 30-talet för övrigt.
Det har runnit en hel del vatten i "Slafsan" sedan Wendel drog igång sitt skomakeri på allvar 1946. Tänk vad skor, pjäxor, stövlar och annat han hunnit laga genom årens lopp.
På 60-talet var det mest skräp med skorna. Plasten gjorde
sitt intåg över världen. Skorna var billiga, men så var det också en typisk "slit- och slang-vara". Nästan billigare att köpa nya än att laga dem. Nu är skorna betydligt bättre, men också väldigt dyra.
Men har folk råd att halvsula sina skor, undrar vi.
Dä sá di lá ha rå me'! Har di rå å köpa skor för tusen kroner så har di lá rå te lägga en hundralapp på lagning.
Wendel avslöjar dock att det handlar mer om klackning än om sulning. Sulorna är starka nu. Vintern är sämsta tiden för skomakar'n, framåt våren blir det mer jobb.
Han berättar vidare att det numera inte finns något svenskt läder. Förr hämtade han lädret hos läderhandlare Arne Söderlund "inne i stan" dvs Skövde. En och annan skomakarehistoria blev det samtidigt av bara farten. I dag är både affären vid torget (intill kafé Viola) och läderhandlare Söderlund borta.
Det hände också många gånger att Söderlund kom ut till
oss med lädret, eller att han skickade det med bussen.
Det tyska lädret vi nu använder är mycket torrare än det
svenska. Det svenska var mycket smidigare att arbeta med,
fortsätter Wendel.
De här läderstövlarna har varit med ett tag och efter "service" hos Wendel lär dom hänga med ett bra tag till
Wendel Vahlander fixar både s/cor, möbler och hår i sin verkstad där borta i Broddetorp. Känner ni doften av ett äkta skomakeri?
Till sist kryper det fram att det egentligen är sonen Leif som driver skomakeriet. Men Wendel finns förstås på plats, rycker in när det behövs. Och det gör det tydligen.
- Men jag är pensionär och tar da'n som den kommer. Skönt att ha nå't å göra. För övrigt är det ett intressant yrke. Kundkretsen är stor och kommer långväga ifrån. Ända från Helsingborg kom en kund som ville att jag skulle göra iordning motorcykelsadlar till veteranmotorcyklar. Ett specialjobb med andra ord. Annars har jag kunder från Falköping, Skara, Varnhem, Stenstorp, Skövde och andra orter.
Skomakareyrket har varit på utdöende i många år. Men ännu finns det hopp, kanske är hoppet större nu än på 60- och 70-talen. "Man ska vara rädd om fötter" sjöng en gång Birgitta Andersson. Skor är dyrt, skor går att laga, skomakare kommer kanske alltid att behövas. Varuhusens klackbarer i all välmening, men inte kan dessa mäta sig med de riktiga skomakarna.
Till sist kryper det fram att det egentligen är sonen Leif som driver skomakeriet. Men Wendel finns förstås på plats, rycker in när det behövs. Och det gör det tydligen.
- Men jag är pensionär och tar da'n som den kommer. Skönt att ha nå't å göra. För övrigt är det ett intressant yrke. Kundkretsen är stor och kommer långväga ifrån. Ända från Helsingborg kom en kund som ville att jag skulle göra iordning motorcykelsadlar till veteranmotorcyklar. Ett specialjobb med andra ord. Annars har jag kunder från Falköping, Skara, Varnhem, Stenstorp, Skövde och andra orter.
Skomakareyrket har varit på utdöende i många år. Men ännu finns det hopp, kanske är hoppet större nu än på 60- och 70-talen. "Man ska vara rädd om fötter" sjöng en gång Birgitta Andersson. Skor är dyrt, skor går att laga, skomakare kommer kanske alltid att behövas. Varuhusens klackbarer i all välmening, men inte kan dessa mäta sig med de riktiga skomakarna.