Folkskolan - ett minne på gott och ont
Gamla skolan, oj så mycken lärdom och kunskap som strömmat genom dessa byggnader. "Visdomsträdet" på bilden har sett generationer komma och gå.
Gamla skolan mitt i stan var precis lika trist, ful och grå, förr som nu. Men den var utan tvekan spännande, inte minst för att den ligger mitt i stan. Runt omkring fanns ju massor av spännande bakgårdar och prång. Begreppet varuhus var inte myntat när vi gick i skolan. Däremot var stan full av småaffärer, skomakare, kondis och torghandlare. Och parkeringen nedanför Pingstkyrkan var bollplan där det utspelades massor av prestigeladdade klassmatcher i fotboll och brännboll.
Inte sällan hände det väl att den välpumpade läderkulan for iväg rakt över Lögegatan och in på skolgården på andra sidan. Lika fort kom den dock tillbaka från en kvick fotad yngre kamrat som gärna offrade sig för oss något äldre. Om läderkulan sprack var detta snart fixat, det fanns ju som sagt duktiga skomakare i stan på den tiden.
Inte är den särskilt vacker, men nog har den varit ändamålsenlig - och är det fortfarande.
Gamla Skolan, eller Folkskolan som vi sa förr, har bevisligen inte tjänat ut ännu. Men inte är den som förr inte. Det spelas t ex inte korgboll i gymnastiksalen, inte leker man "skeppsbrott" heller för den delen. Och dasset i mittersta huset är borta för längesen. Liksom matsalen.
Att tandläkar'n högst upp på fjärde våningen i det stora skolhuset försvann gjorde förstås inte så mycket. Usch, det luktade tandläkare lång väg, redan på andra våningen kändes det. Men man var ju tvungen gå dit, sköterskan skulle fylla i tand kortet. Borren var som en grävskopa där den surrande bröt sig fram i de stackars elevernas små gap.
Men det fanns roliga dagar också. Som tex när vi träffade magister Karlssons stora hatt med en välriktad snöboll. Eller när vi tejpade igen den där nye grabbens bänklock. Då hade vi sköj. Riktigt lika kul var det förstås inte att få en hurring av den där stränge magister H, oj vad arger han kunde vara. Men så skapade han respekt omkring sig också.
Gamla skolan mitt i stan var precis lika trist, ful och grå, förr som nu. Men den var utan tvekan spännande, inte minst för att den ligger mitt i stan. Runt omkring fanns ju massor av spännande bakgårdar och prång. Begreppet varuhus var inte myntat när vi gick i skolan. Däremot var stan full av småaffärer, skomakare, kondis och torghandlare. Och parkeringen nedanför Pingstkyrkan var bollplan där det utspelades massor av prestigeladdade klassmatcher i fotboll och brännboll.
Inte sällan hände det väl att den välpumpade läderkulan for iväg rakt över Lögegatan och in på skolgården på andra sidan. Lika fort kom den dock tillbaka från en kvick fotad yngre kamrat som gärna offrade sig för oss något äldre. Om läderkulan sprack var detta snart fixat, det fanns ju som sagt duktiga skomakare i stan på den tiden.
Inte är den särskilt vacker, men nog har den varit ändamålsenlig - och är det fortfarande.
Gamla Skolan, eller Folkskolan som vi sa förr, har bevisligen inte tjänat ut ännu. Men inte är den som förr inte. Det spelas t ex inte korgboll i gymnastiksalen, inte leker man "skeppsbrott" heller för den delen. Och dasset i mittersta huset är borta för längesen. Liksom matsalen.
Att tandläkar'n högst upp på fjärde våningen i det stora skolhuset försvann gjorde förstås inte så mycket. Usch, det luktade tandläkare lång väg, redan på andra våningen kändes det. Men man var ju tvungen gå dit, sköterskan skulle fylla i tand kortet. Borren var som en grävskopa där den surrande bröt sig fram i de stackars elevernas små gap.
Men det fanns roliga dagar också. Som tex när vi träffade magister Karlssons stora hatt med en välriktad snöboll. Eller när vi tejpade igen den där nye grabbens bänklock. Då hade vi sköj. Riktigt lika kul var det förstås inte att få en hurring av den där stränge magister H, oj vad arger han kunde vara. Men så skapade han respekt omkring sig också.
Gamla skolan blev ett minne för åtskilliga skövdeungdomar.
Som alla andra skolor, ett minne på gott och ont. Lärare och episoder passerar revy när man tänker på den tid som en gång var. Reglerna som fanns då kan i dag synas overkligt hårda. Vi fick t ex inte lämna skolområdet på rasterna, vi var tvungna hälsa artigt på alla lärare (som alla var görgamla redan då) och vi skulle alltid ställa upp två och två i korridoren innan vi gemensamt gick in i klassrummet.
Men ändå, vi hade vårt eget klassrum, våra egna bänkar och vår egen klasslärare. Vi fick lära oss vad som var rätt och fel, vad som är ditt och mitt. Kort sagt; vi lärde oss att respektera varandra, våra lärare och våra föräldrar. Att säga "du" till läraren var givetvis inte att tänka på.
De gamla stentrapporna i Gamla skolan har formats av skolbarnens fötter genom åren. Tänk så många barn som trampat omkring här. Och som på lätta fötter rusat ut mot hägrande jul- och sommarlov.
Ännu har inte skolhusen tjänat ut. Fortfarande fyller de sin roll som skolbyggnader. Nu mera har dock eleverna blivit äldre. Kanske några av dem, i dag stadgade familjeförsörjare, återvänt för att som Komvux-elever förkovra sig, skola om sig.
Som sagt, de tre skolhusen står kvar, gymnastiksalen likaså.
Skolgården har dock blivit mindre men lär ändå räcka till för dagens behov. Vad man numera ägnar sig åt i gamla skol- kökets lokaler har vi ingen aning om. Man kan dock förmoda att städerskan, eller lokalvårdaren som det heter nu, skurat bort fläckarna efter äggen, såsen och soppan som råkade stänka på väggarna när vi lärde oss laga mat.
I gymnastiksalens undre hade vi metallslöjd, med Leo Hörnefält som lärare. Magister Hörnefält, han som byggde klubbens första plan. Leo Hörnefält är en av de lärare vi minns allra bäst. Yngve Nordström en annan, Märta Ekberg en tredje och Hans Ekholm en fjärde. Henrik Josefsson en femte. Han som gifte sig med "Syster Siw".
Gamla skolan mitt i stan har historia. Varför inte ett skolmuseum i någon av byggnaderna när plats medges? Gamla skolbänkar finns säkert nånstans, kateder, pekpinnar, svarta tavlor, gamla kartor, människoskelett och uppstoppade fåglar likaså. Och gamla skolböcker finns säkert också. Med turens hjälp hittar man även "potekulor" och tennsoldater, hopprep och bokmärken från den tid som var.
Gamla skolor är sällan roliga - men med den här skolan, mitt i stan är det något speciellt. Det var ju här vi gick ...
Som alla andra skolor, ett minne på gott och ont. Lärare och episoder passerar revy när man tänker på den tid som en gång var. Reglerna som fanns då kan i dag synas overkligt hårda. Vi fick t ex inte lämna skolområdet på rasterna, vi var tvungna hälsa artigt på alla lärare (som alla var görgamla redan då) och vi skulle alltid ställa upp två och två i korridoren innan vi gemensamt gick in i klassrummet.
Men ändå, vi hade vårt eget klassrum, våra egna bänkar och vår egen klasslärare. Vi fick lära oss vad som var rätt och fel, vad som är ditt och mitt. Kort sagt; vi lärde oss att respektera varandra, våra lärare och våra föräldrar. Att säga "du" till läraren var givetvis inte att tänka på.
De gamla stentrapporna i Gamla skolan har formats av skolbarnens fötter genom åren. Tänk så många barn som trampat omkring här. Och som på lätta fötter rusat ut mot hägrande jul- och sommarlov.
Ännu har inte skolhusen tjänat ut. Fortfarande fyller de sin roll som skolbyggnader. Nu mera har dock eleverna blivit äldre. Kanske några av dem, i dag stadgade familjeförsörjare, återvänt för att som Komvux-elever förkovra sig, skola om sig.
Som sagt, de tre skolhusen står kvar, gymnastiksalen likaså.
Skolgården har dock blivit mindre men lär ändå räcka till för dagens behov. Vad man numera ägnar sig åt i gamla skol- kökets lokaler har vi ingen aning om. Man kan dock förmoda att städerskan, eller lokalvårdaren som det heter nu, skurat bort fläckarna efter äggen, såsen och soppan som råkade stänka på väggarna när vi lärde oss laga mat.
I gymnastiksalens undre hade vi metallslöjd, med Leo Hörnefält som lärare. Magister Hörnefält, han som byggde klubbens första plan. Leo Hörnefält är en av de lärare vi minns allra bäst. Yngve Nordström en annan, Märta Ekberg en tredje och Hans Ekholm en fjärde. Henrik Josefsson en femte. Han som gifte sig med "Syster Siw".
Gamla skolan mitt i stan har historia. Varför inte ett skolmuseum i någon av byggnaderna när plats medges? Gamla skolbänkar finns säkert nånstans, kateder, pekpinnar, svarta tavlor, gamla kartor, människoskelett och uppstoppade fåglar likaså. Och gamla skolböcker finns säkert också. Med turens hjälp hittar man även "potekulor" och tennsoldater, hopprep och bokmärken från den tid som var.
Gamla skolor är sällan roliga - men med den här skolan, mitt i stan är det något speciellt. Det var ju här vi gick ...
Med ryggsäcken över axlarna traskade vi iväg till folkskolan.
Så här kunde det se ut på "svarta tavlan" när magistern påminde om tandläkarebesöket.
Examensskorna skulle räcka hela det kommande läsåret.